Originalets titel: Tragedy of the Tragedian: An appreciation of Isaac Deutscher
�vers�ttning: Jesper Sydhagen
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Fr�n International Socialism, nr. 31, vintern 1967/68, s. 10-17.
Isaac Deutschers pl�tsliga d�d den 19 augusti rev upp ett djupt, f�r vissa ov�ntat djupt, s�r i hj�rtat p� alla oss som v�rdes�tter marxistiskt t�nkande och praktik. Innan vi f�rlorade Deutscher visste vi inte vad vi hade honom att tacka f�r; medan han levde skyddade hans avvisande rustning av l�rdom och internationell rang inte bara honom fr�n oss, utan oss fr�n honom. Vi bem�dade oss f�r att �inrangera� Deutscher, anpassa hans bidrag efter mallen f�r den tradition som vi hade f�rkastat: n�got stack fortfarande fram bakom de gr�nslinjer som vi hade satt upp f�r honom, en obeveklig halvskugga som nu dr�jer sig kvar, eller snarare v�xer, i hans fr�nvaro. Han passade inte in. I verkligheten tvingades vi g�ra honom f�rst�elig genom att bland ihop honom med ett hot; i d�den �r han alltf�r ensam, och vi m�ste nu summera hans livsverk som en avbruten utstr�lning fr�n en enda m�nniska. Man kan bara hoppas att de som v�nder sig till den skriftsamling som han l�mnar efter sig undviker att g�ra den till sin egen fetisch. Deutscher avskydde alla sorts fetischism, och om denna hyllning har en del polemiska �vertoner �r det �r v�rt enda s�tt att g�ra r�ttvisa �t andan i hans arbete.
Isaac Deutschers intellektuella levnadsbana �terspeglade, utomordentligt exakt, hur ett internationalistiskt, revolution�rt arv utvecklas under en period av d�dl�ge, av nationalistiskt och kontrarevolution�rt herrav�lde. N�r han som ung man gick med i Polens kommunistiska parti 1926 slungades han genast in i en v�rld av total teoretisk och taktisk f�rvirring. I maj samma �r gav det polska KP:s ledarskap sitt aktiva st�d till diktatorn Piłsudskis statskupp mot den av Witos ledda aristokratiska regeringen. De efterf�ljande dispyterna mellan det polska partiets rivaliserande zinovjevitiska och bucharinistiska ledare var, som han senare uttryckte det, inte mer �n �ett gr�l mellan f�rd�mda sj�lar f�ngslade i den f�rtrollade stalinistiska cirkeln�; n�r den ultrav�nsteristiska v�ndningen i Kominterns politik kom 1929 uppstod det ett betydande motst�nd mot parollerna om socialfascism bland medlemmar som befriat fr�n det gamla gardets sterila k�bbel. Till en b�rjan fick Trotskijs uppmaning till en enad arbetarfront mot fascismen geh�r inom denna grupp (med ungef�r en tredjedel av medlemmarna i Warszawa); men n�r partibyr�kratin b�rjade hetsa mot dissidenterna genom att p� sedvanligt vis beskylla dem f�r att vara �pilsudskist-trotskist-fascistiska agenter� isolerades den h�rda oppositionsk�rnan (bland annat den unge Deutscher) snabbt, och hamnade i politisk vanmakt som den polska avdelningen av den lilla trotskistiska v�rldsr�relsen. Deutscher utesl�ts ur det polska KP 1932.
Enligt hans tal p� hundra�rsdagen av Marx� Kapitalet, som publicerades i The Listener strax innan hans d�d, tillbringade han under denna period mycket tid med att skaffa sig en grundl�ggande f�rst�else f�r marxistisk ekonomisk och politisk teori; han f�rs�rjde sig ocks� som professionell journalist p� den judiska dagstidningen i Warszawa.[1] Det var en sionistisk tidning, och det kan vara av visst intresse att Deutscher �ven som ung man tvingades h�lla ig�ng sitt intellektuella liv p� tv� separata omr�den, ett som journalist d�r han f�rst�ndigt nog fullgjorde den liberala pressens �ligganden, den andra som marxistisk teoretiker utan att kunna f� n�got verkligt utlopp f�r sina id�er. (S� l�nge han var kvar i kommunistpartiet kunde han integrera sina kunskaper p� sidorna i det polska KP:s litter�ra organ.) 1938 stod han inf�r en isolering s� katastrofal att de utanf�rskapets pl�gor som drabbade den genomsnittliga exkommunisten verkade futtig i j�mf�relse. Hela det Polska kommunistpartiets ledning, som hade flytt till Moskva fr�n Piłsudskis polis, f�ngslades p� Stalins order och sk�ts som f�rr�dare. Det polska partiet uppl�stes genast av Komintern. �ven om de avr�ttade ledarna hade gjort sig skyldiga till m�nga misstag beh�ll Deutscher fortfarande ett band av gamla minnen och f�rening med dem:
�Jag kommer ocks� ih�g bilden av Warski vid Teatertorget den 1 maj 1928. Han gick i fronten av en stor och illegal demonstration som h�lsades av kulspruteeld och gev�rssalvor fr�n Socialistpartiets milis. Medan tio- och hundratals skadade f�ll i t�get h�ll han upp sitt gr�vita huvud, ett h�gt och l�tt m�l som syntes fr�n l�ngt h�ll; obeveklig och ober�rd talade han till folkhopen. Detta var den bild jag hade av honom n�r man, n�gra �r senare, fr�n Moskva annonserade att han var en f�rr�dare, en spion, och agent f�r Pilsudski.� [2]
En av de mest gripande avsnitten i Deutschers trilogi om Trotskij handlar om utrotningen av tusentals Stalin-motst�ndare i Vorkuta-l�gren 1938; n�r man l�ser genom detta avsnitt nu undrar man om f�rfattaren kanske, halvt medvetet, t�nkte lika mycket p� marxismens �de i Polen som i Ryssland, och i dess avslutande del, lika mycket p� Deutschers egen situation vid den tidpunkten som Trotskijs:
�alla antistalinistiska krafter [hade] utpl�nats ... trotskismen, zinovjevismen och bucharinismen [hade] sjunkit i blod och likt Atlantis-�ar f�rsvunnit fr�n politikens horisont, � han sj�lv var den ende �verlevande fr�n Atlantis.�[3]
�nnu inte helt ensam. Men i september samma �r �gde grundningskongressen av Trotskijs �Fj�rde Internationalen� rum i Paris. Med en tes som utarbetats av Deutscher, presenterade de tv� polska delegaterna sin sektions inv�ndningar mot att vid denna tidpunkt tillk�nnage Kominterns tillt�nkta arvtagare: �N�gon betydande del av arbetarklassen kommer inte att svara p� v�rt manifest ... Det �r n�dv�ndigt att v�nta ...� De andra delegaterna lysssnade skeptiskt p� polackerna; deras argument r�stades ner kraftfullt och de f�rd�mdes av Shachtman som �mensjevikerna mitt ibland oss.�[4] �Trotskismens� hela efterf�ljande historia har bekr�ftat skarpsyntheten i Deutschers varningar. Men vid den tidpunkten fick dessa dissidenter betala ganska dyrt, i form av kontakter med det som fortfarande var den internationella marxismens mest talrika och orubbliga centrum.
Ett �r senare gick Hitler in med Wehrmacht i Polen, och Stalins styrkor gjorde likadant fr�n Ukraina: delningen f�rintade �luxemburgist-trotskisternas� land. Deutscher befann sig i England vid tillf�llet. Han handlade p� samma s�tt som franska kommunistpartiets lysande skribent Paul Nizan gjorde efter den chock som Hitler-Stalin-pakten ledde till: han tog v�rvning som menig soldat i den n�rmaste antifascistiska milit�ra styrkan. (I Deutschers fall, Sikorskis polska hemarm�.)
I en text om sin v�n Nizans beslut har Sartre anm�rkt, att det under de tv� decennier som f�ljde efter denna tidpunkt i historien inte fanns n�gon verkligt sj�lvst�ndig roll tillg�nglig f�r en revolution�r intellektuell.[5] Att ta upp en pistol 1939 innebar att medvetet ta avst�nd fr�n politiken, att �verge det verkliga arbetet i v�ntan p� b�ttre tider. Det var ett beslut som kostade Nizan livet, i stridigheterna vid Dunkerque 1940. F�r Deutscher fanns inte ens denna v�g ut ur d�dl�get: den polska milit�rmakten i Storbritannien l�t arrestera honom som en samh�llsomst�rtare, och han internerades i ett l�ger i Skottland. Han kunde vid tillf�llet knappt tala ett ord engelska. Vid bed�mningen av Deutschers utveckling fr�n den tidpunkten tror jag att vi m�ste acceptera Sartres omd�me om de f�ljande �ren av v�rldskrig och kallt krig, den ungef�rliga perioden fr�n 1930-talets slut till slutet av 1950-talet: de m�ste f�rkastas, de var politiskt skr�p. Med n�gra f� undantag sl�sade socialister under denna period bort sin energi och sina ideal antingen p� rosenr�da f�rhoppningar om en f�rest�ende radikalisering eller p� f�rsvar f�r ett eller annat motbjudande och konservativt samh�llssystem. N�gra nyttiga solidaritetsaktioner genomf�rdes, det fanns en del tapper propaganda och ett eller tv� seri�sa teoretiska verk. Deutschers �vergivande av rollen som militant, f�r att i st�llet anta rollen som kr�nik�r, var en personlig v�g ut ur en kollektiv katastrof. Det motiverades, till slut, av sj�lva kvaliteten p� det arbete som han lyckades framst�lla. N�r b�ttre tider kom och det blev m�jligt f�r honom att agera offentligt stod han inte l�ngre �t sidan. Deutschers anpassning till politisk isolering liknades av honom (i ett ber�mt avsnitt i Heretics and Renegades) med st�llningen hos �mannen i utsiktstornet�. Utsiktstornet var inte detsamma som ett elfenbenstorn: fr�n det s�g han inte bara v�rldens makt- och klasslandskap, utan �ven de sm� tecknen p� r�relse som, k�nde han, en dag �ter skulle l�ta honom uppr�tta en levande l�nk med en socialistisk generation. Under tiden skrev han vidare: 1939, 1949, 1959 � fr�n en icke framst�ende polack i en skamfylld grop blev han en enast�ende marxistisk historiker, en m�stare i engelsk prosa, ett outt�mligt, lysande reservf�rr�d f�r hela den nya v�nstern i Europa och Amerika.
Olika till�gg m�ste naturligtvis fogas till denna dom. Det finns en enorm skillnad i Deutschers skrifter mellan den teoretiska och vetenskapliga niv�n i hans akademiska texter och den standard han antog som journalist och kommentator. Under de mer �n tv� decennierna d� han arbetade p� sin ordinarie produktion (Soviet Trade Unions, Stalin och framf�r allt Trotskij-trilogin) var han tvungen att f�rtj�na sitt levebr�d (och medlen f�r resor till avl�gsna platser f�r att l�sa arkiv och tr�ffa vittnen) genom ytlig journalistik av i all hast sammanst�lld kremlologisk sort. Deutscher stod aldrig i tacksamhetsskuld till privatkapitalistiska stiftelser och han hade ingen universitetsbas bakom sig. (Mot slutet av sitt liv, d� han s�kte en akademisk st�llning vid ett brittiskt universitet f�r att avsluta sin Life of Lenin befriad fr�n journalistiska sysslor, fick han f�rst erbjudande om en professur, men blev pl�tsligt avvisad efter p�tryckningar fr�n vissa ledande kollegor.) Det var d�rf�r l�tt att finna exempel p� f�rhastade resonemang, otyglad spekulation och regelr�tt partiskhet till f�rm�n f�r status quo i Ryssland i hans journalistiska och halvjournalistiska arbeten (trots sin tunga stil hamnar verk s�som Den stora utmaningen i den senare kategorin snarare �n den akademiska). Att sk�lla p� Deutscher, oftast med hj�lp av diverse klipp fr�n dessa verk, blev ett popul�rt tidsf�rdriv b�de f�r den oberoende v�nstern[6] och (mer ov�ntat) i pressen tillh�rande Congress for Cultural Freedom. Det �r som om Marx� teoretiska st�llning skulle kritiseras utifr�n det skr�p han skrev mot Palmerston i tory-pressen. (Inte f�r att Deutschers sovjetologi var s� omd�mesl�s som en del av hans kritiker har f�tt det till; p� detta omr�de var han den f�rste att g�ra flera bed�mningar som idag �r ganska v�l accepterade, t.ex. att Beria ville ha en f�rsonlig politik i Tyskland som om n�dv�ndigt hade inbegripit DDR:s avvecklande, att arbetarnas resning i �stberlin 1953 fick till effekt att en process av avstalinisering fr�n ovan inom SED avbr�ts, och � naturligtvis � att Stalins d�d snabbt skulle sl�ppa l�s krafter som tenderade mot avsp�nning och liberalisering i Sovjetunionen.)
Den andra kritiken av Deutschers retr�tt fr�n politiken handlar om den effekt det fick p� hans eget engagemang. Efter trotskismens sammanbrott i slutet av 1930-talet drog sig Deutscher under flera �r tillbaka till ett h�rt och skyddande h�gmod som inte bara isolerade honom fr�n kritik, utan ocks� fr�n den marxistiska v�nsterns broderskap. Hos sig sj�lv undertryckte han de viktigaste motiven f�r socialistisk handling: viljan att �ppet solidarisera sig med de f�rtryckta, viljan att delta i verksamhet med andra kamrater som k�mpar f�r samma sak, viljan att vinna �ver och �vertyga med hj�lp av personliga band som samtidigt �r en utmaning. N�gon som k�nde Deutscher ganska v�l sa en g�ng till mig att man hos honom anade en medvetenhet om att b�ra �manteln�. Det var inte (som han kanske trodde) s� mycket Trotskijs, Marx eller frihetsk�mparnas mantel som det var Tacitus eller Gibbons, samh�llsironins stora historikers mantel, men den tj�nade sitt syfte, att skydda sin b�rare i en tid som var kall, s� kall.
Det vore meningsl�st att r�kna upp m�nga detaljer om denna Deutschers inst�llning. �K�ra kamrat Deutscher�, kunde man skriva till honom, och avsluta med �broderligen�. �K�ra X�� eller �K�ra herr X��, kunde han skriva tillbaka, och avsluta med �med v�nlig h�lsning�. Naturligtvis var snarstuckenheten inte helt ensidig (�ven om den m�nga g�nger n�stan var det). Det v�xte fram ett tillst�nd av �msesidig paranoia mellan honom och den gamla trotskistiska r�relsens rester, forts�ttningar och mutationer. En resa till USA, d�r han talade med n�gra gamla bekanta, ledde till att han anklagades f�r att anstifta en splittring i Fj�rde Internationalen. Den marxistiska v�nsterns tidningar bad om recensionsexemplar av hans b�cker, och avstod sedan fr�n att granska dem.[7] D� och d�, s�rskilt p� senare �r, skulle Deutscher komma att ta n�gra f�rsiktiga steg ner fr�n utsiktstornets isolering och in det offentliga rummet; n�r han befann sig p� markniv� kunde n�gon ilvilligt kasta sm� klumpar av gammalt skit p� honom, och s� gick han tillbaka in i f�rsvarsst�llning. Vad jag k�nner till lyckades han under tv� perioder framtr�da inom den aktiva politiska v�rlden och k�nna sig hemma. �r 1956 blev han mycket entusiastisk �ver de unga utopiska aktivisterna runt den nu nerlagda tidskriften Universities and Left Review. Han hyllade dem, skrev om dem och talade vid ett av ULR-klubbens fullsatta m�ten: �Fram�t mot det r�da sextiotalet!� proklamerade han till folkmassan. Detta skulle tyv�rr inte forts�tta; �tminstone inte just detta uttryck f�r den oberoende socialismen vid 1950-talets slut och under 1960-talet. Nyligen uppr�ttande han vad som s�g ut att vara en mer livskraftig och varaktig f�rtrolighet med v�nsterkollektivet. En tillgiven inre krets av socialistiska v�nner hade vuxit upp kring honom under �ren.
�(De som stod utanf�r denna krets k�nde ibland att det f�r Deutscher alltid fanns vissa tester som man var tvungen att klara f�r att ytterligare kontakter skulle till�tas: tester d�r de flesta av oss med l�tthet skulle underk�nnas.) Fr�n denna bas blev hans utfall in p� den offentliga arenan t�tare och mer magnifika.
Vi h�rde hans tal p� kongresser f�r socialistisk universitetsungdom i USA (Den socialistiska m�nniskan. och Det kalla krigets myter). Vi hade ocks� den m�rkv�rdiga halvkomiska incidenten f�r inte s� l�nge sedan, d� han kallade ledningen f�r en viss brittisk �trotskistisk� organisation som hade sett genom fingrarna med den brutala misshandeln av en rivaliserande militant till sitt hem: n�r han var n�jd med bevisningen i aff�ren skallade �Deutschers f�rbannelse� genom huset, n�r han myndigt �beropade trotskismens van�rade namn och avvisade dem. D�r �terfinns den sista artikel som publicerades innan han dog, med hans uttrycksfulla men bitande anklagelse mot Israels chauvinism och aggression under Mellan�sternkrisen i somras. Deutscher var en av f� k�nda judar som under denna lilla men avg�rande v�ndpunkt h�ll fast vid internationalismen (och d�rmed visade sig tillh�ra �den icke-judiska judens� arv, b�raren av judendomens universella m�nskliga str�vanden, som han hade framh�vt s� briljant 1958).[8] Allra mest gripande var hans aktiva deltagande i den internationella krigsf�rbrytartribunalen mot den amerikanska imperialismens avskyv�rda handlingar i Vietnam, som h�lls i �r. De blodiga brott som sl�pptes l�s av Pentagon mot ett litet och heroiskt folk br�t ner det sista av Deutschers f�rsvar mot att bli inblandad. Han lade det monumentala f�rarbetet med Life of Lenin �t sidan och accepterade Bertrand Russells v�djan om att delta i kommitt�n f�r f�rsvaret av de f�rtryckta och dess granskande, stridbara, petiga och oumb�rliga arbete. Han hade varit borta en l�ng tid: men 1967 h�ll Deutscher p� att arbeta sig tillbaka till Internationalen.[9]
Vad vi g�tt miste om i de framtida verk som skulle ha kommit fr�n Deutscher det kommer vi naturligtvis aldrig att f� veta. Honom tillkommer den s�llsynta f�rtj�nsten av att ha avsl�jat och undergr�vt en av de tv� stora fabler som dominerade ideologin i v�st kring mitten av detta sekel: fabeln om �totalitarianismens� orubbliga, krisfria, monolitiskt �desdigra karakt�r i Sovjetunionen. (Den andra myten som speglade den, dvs. v�lf�rdskapitalismens orubbliga, krisfria, monolitiskt v�lvilliga karakt�r i v�st, vederl�ggs nu, inte p� akademisk v�g, ett f�rs�k som �vergavs f�r l�nge sedan, utan mer �vertygande av arbetsl�shetsk�erna.) Deutschers f�rklaring av �avstaliniserings�-processen var p� samma g�ng f�r enkel och f�r komplicerad. Enligt hans teori leder industrialisering till demokrati via massutbildning, d�rav uppkommer demokratiska p�tryckningar i Ryssland. Nu kan det visas (och visades) att denna teori inte kommer att uppfyllas, eftersom f�rh�llandet mellan industrialisering och uppkomsten av demokrati inte �r linj�rt och kontinuerligt, och inte har n�got perfekt samband, utan snarare �r mer oj�mnt och ryckigt; vidare att utbildningssystemet i Ryssland b�de har starka elitistiska str�mningar och tendenser till massupplysning.[10] Trots det fvar Deutschers tes tillr�ckligt bra som en f�rsta approximation. En liknande inst�llning till problemen med liberalisering och stalinism i �st f�rdes faktiskt fram �ven i skrifter av personer som inte hade samtyckt med Deutscher. Varf�r blir Ryssland mindre stalinistiskt och Kina mer stalinistiskt? Eftersom Ryssland h�ller p� att industrialiseras, med ett utbildat f�rvaltningsskikt som m�ste anv�nda �mjuk f�rs�ljningsteknik� f�r en mer kultiverad och sj�lvs�ker arbetarklass. Eftersom Kina fortfarande befinner sig i stadiet av �tv�ngsmarscherande� industriell utvidgning, med en efterbliven arbetarmassa som m�ste sporras med id�er om bel�gringstillst�nd f�r att f� dem att arbeta h�rdare.[11] Variablerna �r i stort sett samma som Deutschers, �ven om kombinationerna av dem kan ha f�rb�ttrats. Och han sa det f�re h�ndelsen (�tminstone f�re den viktigaste h�ndelsen, SUKP:s 20:e kongress), inte efter.[12]
Efter att ha gjort ett scoop genom att f�rutse avstalinisering ovanifr�n (i motsats till �terstalinisering ovanifr�n eller revolution underifr�n som alla andra f�ruts�g f�re 1953) trodde Deutscher uppenbarligen att han tryggt kunde upprepa denna f�ruts�gelse och f� samma lyckosamma resultat. Huvuddelen av hans s�msta artiklar skrevs under denna fas av taktfull (alltf�r taktfull) hoppfullhet, av eftergiven f�rv�ntan riktad mot den poststalinistiska offentliga makten. Han v�xte ur detta. �r 1957 kunde han fortfarande ge nedl�tande f�rel�sningar om vad som var till�tet till de unga rebellerna fr�n hans tidigare parti i Polen. �r 1963 j�mf�rde han Gomułka med Kadar, tv� medlemmar av �samma familj� som uppvisade �produktm�rkningen: tillverkade av stalinism�.[13] Han erk�nde senare att han hade haft fel om sina prognoser om hur snabb och omfattande avstaliniseringen i Ryssland troligen skulle bli,[14] och han medgav en del tvivel om sina perspektiv p� gradvisa f�r�ndringar i �steuropa.[15] Under en tid flirtade han med uppfattningen att Maos g�rning kan utg�ra n�gon form av forts�ttning f�r trotskismen, eller �tminstone f�r den revolution�ra internationalismen.[16] Den �stora kulturrevolutionens� in�tv�nda upphetsning var ett rasande slag mot det hoppet, och i en annan minnesv�rd intervju lade han detta �tagande �t sidan.[17] Femtio �r efter den segerrika bolsjevikiska mobiliseringen hade alla substitut f�r den f�rsvunnit, kollapsat. Vad �terstod, f�rutom Internationalen?
Skulle den ha levt vidare? Varf�r inte; d�dl�gets tid var �ver. N�r man f�ljer politiska m�nniskors personliga utveckling �r det i varje fall sl�ende att konstatera hur ofta de, kanh�nda efter l�nga kringflackanden genom glamour och rationalisering, �terv�nder tillbaka till sin f�rsta st�ndpunkt, sitt ungdomliga uppvaknandes st�ndpunkt. Deutscher f�rsta st�ndpunkt (som ung f�rtruppspoet i Krakows getto, som ung oppositionell militant i ett olagligt parti) var hederv�rd, modig och sj�lvst�ndig. Fr�n det �gonblick d� den upph�r bildar varje liv ett m�nster. Vi l�ser tillk�nnagivandet att man ber�vats den och upplever genast att medvetandets ledmotiv f�rsvinner. D�ds�gonblicket och s�ttet att d� beskriver och best�mmer m�nstret; musiken komponeras bakl�nges fr�n melodins slut, f�r att inf�r de f�rv�nade �ronen sedan samlas ihop och spelas upp i samma sekund.
Vi kan nu ocks� veta n�r ledmotiven f�rst visade sig. I Deutscher musik var de viktigaste motiven poesi och kollektivism. B�da inf�rdes tidigt. 1928 drabbade en intellektuell kris, i enorm skala, den kommunistiska oppositionen i Ryssland. Detta var den tidpunkt d� Stalin slutligen �vergav Bucharins eftergiftspolitik n�r det g�ller jordbruket, som han hade f�ljt under de senaste �ren, och slog in p� en kurs av tv�ngkollektivisering och halsbrytande industrialisering. De v�nsteroppositionella f�ngades med de ideologiska byxorna nerdragna till fotkn�larna. De hade tre m�jliga alternativa s�tt att reagera p� den nya v�ndningen: 1) att s�ga att det var en blind, tillf�llig t�ckmantel f�r n�gon form av retr�tt som skulle �terinf�ra de rika b�nderna och till och med kapitalismen; 2) att v�lkomna den nya tv�ngsmarschen, som ett r�ttf�rdigande av deras egna gamla krav p� kollektivt �gande och ackumulering, och ansluta sig till den som ordningsm�n och farts�ttare; 3) att f�rd�ma den som ett angrepp mot arbetarna och bondemassorna. Om det inte bara skulle bli en f�rvarsreaktion, skulle den sistn�mnda linjen ha n�dv�ndiggjort en total ompr�vning av den marxistiska och bolsjevikiska l�rans mest grundl�ggande principer, som de hade f�rst�tts av tusentals av dess mest erfarna anh�ngare: allt skulle ha beh�vt hamna i sm�ltdegeln, partiets och oppositionens �dla program, minnena fr�n striderna mot obekv�ma kamrater och obekv�ma massor, ett l�ngt livs allianser, h�ngivenhet och igenk�nnanden. I detta skede var det f� som kunde p�b�rja en s� drastisk f�rnyelse av sig sj�lv; mycket f� kunde slutf�ra den, och om de gjorde det fick v�rlden inte k�nna till dem. De flesta oppositionella anv�nde d�rf�r den f�rsta strategin (f�rnekelse), av flera olika varianter: med tiden skulle Stalins kollektivism inte bli misskrediterad som en �tillf�llig man�ver� som han sj�lv snart skulle �verge f�r att ansluta sig till h�gern, utan som ett ultrav�nsteristiskt �ventyr som skulle d�ma ett f�rsvagat Sovjetunionen till kollaps inf�r p�tryckningar eller invasion fr�n den kapitalistiska v�rlden.
Trotskij sj�lv h�ll fast vid denna sista prognos fram till sin d�d; d�rav hans dystra f�ruts�gelser om det stalinistiska Sovjets troliga �de i h�ndelse av ett v�rldskrig. Men den georgiska marod�ren vidh�ll kollisionskursen utan att krascha, med hj�lp av ytterligare en rad h�nsynsl�sa improvisationer d�r cirkusar (se de otroliga skenr�tteg�ngarna, sp�nningen under den h�rresande Jezjovsjtjinan, anslut er till oss, damer och herrar, i den st�rsta kulten p� jorden) erbj�d tillf�llig tr�st f�r det br�d som det var s�dan stor brist p�. Det motst�nd som f�ljde, oavsett om det var fr�n b�nder eller partimedlemmar, innebar aldrig den minsta risk f�r en termidor som ledde till privategendomens �teruppr�ttande: l�gren och kulsprutorna var tillr�ckliga f�r att f�rebygga den m�jligheten. Inte undra p� att f�rnekandets strategi, den med det stora kulaksp�ket, blev allt mindre praktiskt anv�ndbar. Det �terstod ett andra alternativ: kapitulation och absorption. Detta skulle i slut�ndan f�ljas av de flesta framst�ende oppositionella i Ryssland. Den tr�ttaste och mest administrativa bland dem (Radek och de oppositionella ekonomerna)[18] gick �ver till apparaten 1928 och 1929, och ansl�t sig till �den f�rsta omg�ngens kapitulanter�, Zinovjev och hans allierade, som hade kapitulerat redan innan den kollektivistiska v�ndningen. �r 1934 hade �ven Christian Rakovskij, en av den europeiska socialismens framst�ende ledare, g�tt under, utsliten av det kombinerade trycket fr�n �lder, fattigdom och vetskapen om Hitlers seger. Tusentals stod �nd� emot, i l�gren och i f�ngelserna; dessa skulle f� s�llskap av hundratusentals fler, vars ideologi hade kristalliserats under ingen annan era �n Stalins. Deras �de var, helt enkelt, utrotning. Utomlands fanns den gamle mannen kvar. Hans liv var hotat, hans barn m�rdade. Under Moskva-�r�tteg�ngen� 1938 lyckades den anklagade Bucharin (vars unga fru och barn fortfarande var fullst�ndigt s�rbara f�r polisi�ra �tg�rder) smyga in n�gra ord av sanning i sitt vittnesm�l: �Man m�ste vara en Trotskij f�r att inte l�gga ner vapnen.�[19]
Deutscher var aldrig n�gon Trotskij � vem av oss �r det? Han sl�t fred med den stalinistiska staten vid ett tillf�lle (kanske f�r vi aldrig veta hur eller n�r) under marxismens svartaste �r, i nischerna p� den kalla isolator som har kn�ckt s� m�nga av v�ra egna oppositionella: 1940-talets Storbritannien. Det logiska �gonblicket f�r hans avst�ndstagande kan dateras med viss precision: det var, �terigen, Stalins �v�nsterv�ndning� 1928 som, i detta fall genom �terblickar under exilens djupa ensamhet, kn�ckte Deutschers upproriska engagemang. I s� gott som varje verk d�r han diskuterar Stalin, Trotskij eller utvecklingen i Ryssland �terkommer samma st�testen, samma tidpunkt: vi f�r veta att v�ndningen 1928 p�b�rjade Rysslands �andra revolution�, en omvandling j�mf�rbar med sovjeternas makt�vertagande 1917. Den innebar privategendomens massf�rst�relse, d�rf�r var det en revolution; det utvidgade p� ett kvalitativt s�tt statens egendom och inflytande, och skapade en prolet�r klass, d�rf�r var det socialistiskt. I Den f�rvisade profeten[20] klandras faktiskt Trotskij f�r att inte ha erk�nt Stalins antibondeterror som en historisk uppfyllelse av tesen om den �permanenta revolutionen�. En underlig uppfyllelse, n�r massakern och sv�lten mot lantarbetare �i ett land� betraktas som en faktisk ers�ttning f�r den urbana arbetarklassens internationella radikalisering (som trots allt var vad teorin om den permanenta revolutionen handlade om). S�dant var dock Deutschers grundl�ggande teoretiska beslut, i vilket han f�ljdes av huvuddelen av den nya v�nstern i Europa och USA, och p� senare tid av chrusjtjoviserade intellektuella i KP. (Uppfattningen om �socialistiska brott� uppfanns uttryckligen f�r att klassificera Stalins politik under det sena 1920- och under 1930-talet.[21])
N�r han hade kommit fram till detta beslut formade Deutscher hela sitt intellektuella system, som historiker och t�nkare, runt det. Han var ensam bland marxistiska ideologer om att inte bara betrakta begreppet �statskapitalism�, till�mpat p� ett helt samh�lle, som en under vissa omst�ndigheter obefintlig (eller befintlig) variant av samh�llsstrukturen, utan som en teoretisk om�jlighet, ett slags nonsens eller babbel.[22] Utsugning och klass utgick fr�n det privata �gandet av produktionsmedlen, allts� gick all form av statligt i riktning mot att avskaffa exploatering och klass, allts� var Sovjetunionen fortfarande samma �verg�ngssamh�lle p� v�g fram�t mot socialismen, som hade uppr�ttats i oktober 1917. Varje utvidgning av Rysslands gr�nser och Moskvas inflytande innebar en utvidgning av det kollektivistiska (och d�rmed revolutionerande) herrav�ldet: Deutscher betraktade d�rf�r uppr�ttande av Stalins bananrepubliker p� Balkan efter 1945 som �nnu en bekr�ftelse av den �permanenta revolutionen�, d�r �stalinismen sj�lv, ironiskt nog, malgr� lui-m�me[23] br�t sig ur sitt nationella skal.�[24]B�de i sin historieskrivning och sina kommentarer st�dde Deutscher d�rf�r varje kr�nkning av det nationella eller prolet�ra sj�lvbest�mmande i Rysslands gr�nsl�nder som Kreml gjorde, fr�n Stalins krav gentemot Kina g�llande besittningen av den manchuriska j�rnv�gen (1929),[25] �ver attacken mot Polen, Finland och de baltiska staterna (1939-40),[26] till krossandet av de ungerska arbetarnas revolt (1956).[27] Han var s� �vertygad �ver vad han sj�lv kallade �den stalinistiska statens revolution�ra dynamik�[28] att han �ven tillskrivit segern f�r det kinesiska KP:s nationaliseringsprogram, efter 1949, till �Sovjetunionens gravitationskraft.�[29]Deutscher var helt �ppen och konsekvent med allt detta. Trots att hans bed�mningar var konstiga, och till och med motbjudande, g�llande dessa och liknande fr�gor, dolde han aldrig sin linje eller dess teoretiska grundvalar. P� sidorna 460-61 och 518-19 i Den f�rvisade profeten sammanfattade han de m�jliga alternativa st�ndpunkterna ytterst tydligt: antingen �r Ryssland en �arbetarstat� (som med hj�lp av �vapen och diplomati� spelar en roll under den revolution�ra utbredningen), och likas� �r Albanien, Rum�nien, etc. �arbetarstater�; eller s� �r Ryssland en kontrarevolution�r makt som har likviderat arvet fr�n oktoberrevolutionen. Hans st�ndpunkt var s�ledes flera g�nger mer hederv�rd �n st�ndpunkten hos v�nsterister fr�n andra generationer som, till exempel, kommer att f�rsvara Stalins f�rdrivande av b�nderna medan de f�rd�mer R�kosis, eller som, samtidigt som de upprepar Trotskijs argument till st�d f�r R�da arm�ns undertryckande av Kronstadtm�nnen eller finl�ndarna, hyllar det ungerska folkets episka motst�nd mot ryska kanonader.[30] Mycket av den polemiska eld som s� tv�ngsm�ssigt riktas mot Deutscher genom de internationalistiska kulsprutorna b�r, med b�ttre urskillning, ha riktats mot hans l�rjungar. Deutschers egna utv�rderingar p� detta omr�de var s� genomgripande att de var fullst�ndigt ofarliga. Det var inte �deutscherism�, denna tiger med t�nder av papper som g�mmer sig i Chrusjtjovs stridsvagnar, denna de djurretande sekteristernas �lskling, utan snarare en slags halvdeutscherism (om ens det) som var den verkliga boven inom v�nstern. Utifr�n den stora polackens uttalanden valde hans halvengagerade l�sare bara s� mycket som de beh�vde f�r att hindra dem att t�nka vidare om ryska fr�gor och SUKP:s historia. Resten ville de inte veta. Och nu n�r �den ryska fr�gan�, denna l�nga analys av hj�ltemod och svek, har f�rsvunnit i en stank av h�rsken gulasch som monotont, med undantag f�r enstaka ping fr�n en rymdsond, stiger upp fr�n R�da torget, finns det desto st�rre anledning att hylla de i v�st som ville veta och som inte skydde n�got f�r att f� veta det. Naturligtvis var Deutscher en av dessa. Det fanns inte m�nga.
Hittills har vi diskuterat Deutscher som om han hade varit en teoretisk f�rfattare, som verkade inom en tydlig ram av politiska antaganden och argument: i alla st�rre knutpunkter sammanfogas denna ram av ett hoppl�s, oanalyserad f�rpliktelse mot det statliga �gandet av v�lst�ndet. Han var naturligtvis inte endast eller ens of�rbeh�llsamt en s�dan sorts f�rfattare; han var framf�r allt en superb historiker, som briljerade i att beskriva f�rlopp, situationer och karakt�rer. I de majest�tiska kontrasterna i Deutschers prosa angreps, f�rvandlades och mjukades kollektivismens str�nga Jehova st�ndigt upp av dramatikens och lyrikens v�lvilliga ceremonier. Deutschers l�sare kommer att f� sitt eget f�rr�d av utdrag att minnas; den konstn�rliga g�rningen (som till sitt omf�ng och p�tagliga naturlighet �r mer genomarbetad �n till och med Conrads, dess mest sj�lvklara parallell) beh�ver inte p�pekas h�r. Man kan dock h�vda att Deutscher faktiskt skrev alltf�r bra och alltf�r kraftfullt f�r att lyckas p� h�gsta niv�, p� det omr�de han valde, politisk analys. Hans utomordentliga dramaturgiska och poetiska g�vor fick honom att arbeta med en grupp av begrepp som absolut inte har plats i analysarbeten inom samh�llshistoria eller samh�llsteori: s�rskilt tragisk ironi, tragiska �den, tragiska hj�ltar. Mots�ttningen mellan kraven p� teoretiskt och dramatiskt skrivande (i sista hand, mellan politiska och konstn�rliga kriterier) kan knappast illustreras b�ttre �n genom att bettakta Deutschers framg�ngar och tillkortakommanden som historiker av bolsjevismen.
Tragedi som begrepp �r helt fr�mmande f�r politiken. Politik �r inget annat �n en milit�r�vning, som genomf�rs med institutioner som sitt slagf�lt, och organiseras f�r ett enda syfte: er�vring. Detta definierade m�l g�ller b�de f�r reformpolitiken (d�r de stridandes terr�ng begr�nsas till delstrider) och f�r revolutions- och kontrarevolutionspolitik (d�r er�vringen i fr�ga handlar om den centrala maktens f�stningar). Eftersom det inte finns n�gra tragedier under krig (�ven om det f�rvisso finns en krigets tragedi), utan bara d�dsoffer, segrar, d�dl�gen, f�rluster, lyckade eller misslyckade operationer,[31] s� finns inga tragedier inom politiken; men likv�l finns en politikens tragedi, som vi brukar gl�mma bort n�r man befinner sig i den, och ytterligare en tragedi n�r politiken �r om�jlig f�r de politiska. Man kan h�vda att den ryska kommunismens �de inte kan behandlas i en s� v�pnad och rationalistisk anda, att en k�nsla av tragedi m�ste utg�ra en viktig del vid varje �terber�ttande av historian. Men liksom Deutscher bevakas praktiskt taget samma omr�de av Victor Serges fiktiva och historiska skrifter, och fr�n dessa �r den tragiska k�nslan n�stan helt fr�nvarande. Hos Serge, liksom i den politik som vi k�nner till i v�ra egna liv eller p� nyheterna, finns: segrar, f�rluster, massakrer, d�dl�gen, retr�tter, offensiver; de som blir kvar, de som faller bort, de som ger upp; de som driver p�, de som viker sig, de som f�rs�ker skjuta upp valet att g� fram�t eller huka sig ner; hos grupper och individer finns hopp, tvekan, upphetsning, undanflykter, triumfer, d�dlighet; det finns uth�llighet och det finns tr�tthet. Ingen av dessa faktorer �r det minsta tragiska. Finns tragedin i gapet mellan avsikt och resultat, en god mans d�liga handling? Tja, det verkar finnas ett gap mellan avsikter och resultat, s� under ett visst socialt tryck beg�r goda m�n d�liga handlingar: l�gg ner det, allt �r materiellt, och det m�ste f�rst�s och accepteras. Finns tragedin i att rensa bort medlidande och skr�ck genom att full�nda formen? Tja, varf�r ska den revolution�ra historikern rensa ut medlidandet och skr�cken: l�t honom bevara allt, hur ska hans l�sare annars kunna st� p� de d�das axlar f�r att forts�tta deras kamp? Det verkar som om tragedin �r resultatet av att v�ra krossade f�rhoppningars inte f�rbr�nts fullst�ndigt. N�r vi t�nker p� en persons liv och d�d, m�ste vi ofr�nkomligen f� en k�nsla av tragedi oavsett vilken f�rlust eller misslyckande vi ser, f�r i det enskilda fallet �r det m�jligt att konstruera de alternativ som hade varit b�ttre. Ocks� i en dramatisk tragedi verkar publikens deltagande i pj�sens utveckling bero p� att den �r delaktig, �tminstone vad g�ller sympati, utifr�n en gammal normordning vars kris uttrycks i sammandrabbningen mellan de olika rollfigurerna: normer om en av gudarna bekr�ftad fromhet hos grekernas, normer om kunglig rang och f�rpliktelse hos Shakespeare, borgerlig anst�ndighet hos Ibsen och hans eftertr�dare. Om denna sympati hade saknats hade rollfigurerna p� scenen framst�tt som inget annat �n darrande eller rasande d�rar som inte hade f�tt sina komplex utredda; i vissa produktioner och pj�ser, som en g�ng stod h�gt i kurs, g�r de det.
En biografi �ver en politisk ledare b�r d�rf�r utesluta tragedi, eftersom hans misslyckanden �terspeglar att vissa sociala m�jligheter f�rsvunnit, inte bara hans egna chanser. Om biografens f�rdigheter kan relatera sitt subjekts �de till hans livs f�r�ndringar (som politiska biografier �tminstone m�ste f�rs�ka g�ra) kan inte v�gsk�len i hans liv �tf�ljas av vaga egenskaper, och s�ledes ska l�saren inte kunna hysa n�gon k�nsla av villr�dighet �ver resultatet. (F�r att ta ett annat exempel: Martovs �de, den ryska mensjevismens mest kunniga och h�ngivna ledare, framst�r inte f�r mig som tragiskt; han sa vad han var tvungen att s�ga, det mesta mycket klarsynt och passande, och det faktum att han aldrig uppn�dde makten och dog i absolut obem�rkthet �r inte n�gon tragedi, utan betingades av att han hade sagt det.) Den dramatiska tragedins f�rebild g�r inte att till�mpa p� politiken, utom d� subjektets kris �terspeglar att en gammal hederskod har f�rsvunnit. �terigen, om l�saren inte kan acceptera den gamla koden, ens resterna av den, finns ingen tragisk k�nsla n�r denne l�ser ber�ttelsen. Lassalles d�d �r en del av den helt och h�llet dumma hobbyn dueller, och Parnells underg�ng �r ett argument f�r b�ttre skilsm�ssolagar. Det �r allt.
Nu �r det tragiska m�nster som Deutscher f�rs�ker utveckla kring Trotskij i de tre Profet-b�ckerna,beroende av det dramatiska begreppet tragedi. Hj�ltens medvetande, som h�rleds fr�n den �klassiska marxismens� d�da kategorier, �r inte i takt med tiden, men �nd� k�mpar han p�. Men i nederlag finns det seger, ty den kollektivistiska staten har, p� s�tt som inte var k�nda f�r bolsjevismens grundare, trots allt spridits utomlands. Men om man j�mf�r den tredje volymen i trilogin med sina f�reg�ngare uppst�r genast en enorm skillnad i skrivandets omfattning och kvalitet. I de tv� f�rsta volymerna g�r diktning och kollektivism i takt. Lyriken tj�nar revolutionens och slagets f�rlopp; det finns en livlighet, och en o�vertr�ffad kontroll som f�renar �mnet med bakgrunden, den personliga handlingen med det statistiska underlaget. F�rfattarens intresse f�r tidens ideologiska fr�gor �r helt klart starkt, men balanserat: medan vissa kan anm�rka p� Deutscher hantering av den ena eller andra fr�gan (som man verkligen b�r vad g�ller hans behandling av Kronstadtupproret[32]), kan han inte utmanas som historiker av den perioden, �ven om en del (som E.H. Carr) m� vara b�ttre p� att sammanfatta utvecklingen, eller andra (som Leonard Schapiro) p� att ge en mycket detaljerad redovisning av periodens politisk-milit�ra historia ur liberal synvinkel. Deutscher �r klart b�st genom den empati han inf�rlivar i sitt material, vilket g�r det m�jligt f�r honom att g�ra r�ttvisa �t akt�rernas avsikter, och (med undantag f�r St. Antonys skola f�r romantiker, som dock endast brukar skriva monografier, och en del nyare amerikanska akademiskrifter, f�rmodligen till stor del tack vare Deutschers intresse) har detta varit en s�llan uppvisad egenskap hos sovjetologin (s�rskilt p� dess leninologiska och trotskologiska specialomr�den). Men i Den f�rvisade profeten blev metoden en helt annan. Ut�ver diskussionen om Trotskijs teori om fascismen, och den ryska statens karakt�r, fick vi n�stan ingen information om de viktiga kontroverser som dominerade Trotskijs tankar under 1930-talet: Folkfrontens karakt�r, vilken karakt�r �f�rsvaret� mot fascismen skulle ha, den l�mpliga taktiken gentemot ett socialdemokratiskt massparti, ledarskapets roll under kampen, rollen f�r en ny international. �ven om man (som m�nga av oss skulle) medger att Trotskijs slutliga f�rslag i dessa och m�nga andra fr�gor till stor del var bef�ngda, och faktiskt utan praktisk betydelse under den period d� han formulerade dem, s� har vi i dem har den ovanliga anblicken av ett revolution�rt geni som, till det yttersta av sin intellektuella och moraliska kapacitet, k�mpar med fr�gor som m�ste engagera varje socialists hj�rta. Ist�llet f�r politik f�rs i den tredje volymen till v�ldigt stor del fram tragedier av personligt slag: sida efter sida, beskrivs Zina Bronsteins melankoli, och till slut en kirurgisk utskrift av obduktionsprotokollet.[33] Det finns m�nga fantastiska avsnitt i Den f�rvisade profeten: oftast n�r samh�llsmots�ttningarna dras in f�r att st�dja den individuella f�rlusten, som i Trotskijs kamp mot de trol�sa norska myndigheterna eller de gripande, briljanta sidorna om massakern p� trotskisterna i Vorkuta. Men i slut�ndan anser jag att domen �ver den tredje volymen m�ste vara att det bara �r en f�rsta hyllning, ett prelimin�rt h�vdande av den avlidnes namn och natur, gentemot de som f�rv�grade honom ett minnesm�rke.
* * *
Det jag har sagt tidigare visar att Deutscher hade f�rm�gan att �verskrida tragedin: dels tragedin i �mnet och tragedin i hans egen roll. Kr�nik�ren om och vittnet till den �ofullbordade revolutionen� l�mnade f�r mycket, alldeles f�r mycket ofullbordat i sitt eget liv och arbete, f�r att vi ska v�lkomna hans bortg�ng utan att k�nna en slags ilska.
Fram�t mot det r�da sextiotalet, sa han. B�rjan finns d�r, och f�r resten �r det �nnu inte f�r sent.
Marcel van der Linden, Deutscher-debatten (om Isaac Deutschers syn p� Sovjet) (p� marxistarkiv.se)
Andra kritiker av Deutscher:
James P Cannon, Trotskij eller Deutscher?
Tony Cliff: Vid v�gs �nde � Deutschers kapitulation till stalinismen (p� marxistarkiv.se)
Joseph Hansen och George Breitman, Meningsutbyte om Deutschers Trotskij-biografi.
Max Shachtman, Deutschers Stalin
[1] Se Att uppt�cka "Kapitalet" � Red
[2] Deutscher, Det polska kommunistpartiets tragedi.
[3] Deutscher, Den f�rvisade profeten (h�danefter DFP), 1963, s. 419 [sidh�nvisning till eng. upplaga]
[4] Ibid., s. 422.
[5] Jean-Paul Sartre, introduktion till Paul Nizan, Aden-Arabie, Maspero-utg�van, 1960. Se �ven Maurice Merleau-Pontys kommentar om Sartres Signes, 1960: �I en fin h�gkomst av v�ra ungdoms�r, har Sartre f�r f�rsta g�ngen uppt�ckt tonen av f�rtvivlan, av uppror ...� Nizan, en ondsint f�rtalare av trotskismen och POUM s�v�l som lysande antifascistisk f�rfattare, f�rkastades postumt som polisspion och redskap f�r fascismen av Louis Aragon (i Les Communistes) och Henri Lefebvre (i L�Existentialisme). Se Ariel Ginsbourg, Paul Nizan, Paris, 1966.
[6] Kommentarer om Deutschers misstag blev ett utomordentligt vanligt inslag i litter�r-politiska tidskrifter under hans livstid. F�ljande lista �r utan tvekan ofullst�ndig: Andrew Rothstein, Stalin: A Novel Biography, Modern Quarterly, 1950 (�... den senaste, kanske den b�sta skrivna, versionen av �Trotskyite Encyclopaedia.� ...Som s�dan uppmanas den spela sin roll i propagandan f�r ett tredje v�rldskrig � som herr Deutscher sj�lv kanske diskret anspelar p� sin sista sida, d� han skriver om att �historien� �str�ngt� beh�ver omforma och �rensa� Stalins arbete�); Trotskij eller Deutscher?, specialutg�va av Fourth International, Socialist Workers Party, New York, 1954 (�trotskismens Bernstein... revisionist�: s� skrev James P. Cannon); tv� kapitel ur Max Schachtman, The Bureaucratic Revolution, New York, 1962; Tony Cliff, Vid v�gs �nde � Deutschers kapitulation till stalinismen (p� marxistarkiv.se), International Socialism, London, april 1963, �B�de Bauer och Deutscher har mer gemensamt med 1800-talets borgerliga liberalism �n med den revolution�ra socialismen ... Deutscherism �r godtagbar f�r alla som f�rsvarar status quo�); Julius Jacobson, �Isaac Deutscher: Anatomy of an Apologist�, New Politics, New York, 1964 och 1966 (65 sidor, det mesta i finstilt text); William Ash, �r Isaac Deutscher marxist? i Progressive Labor [p� marxistarkiv.se], New York, 1966 (�... tomt nonsens ... har inte begripit den dialektiska materialismen... f�rst�r inte riktigt klasser ... talar om sm�borgerliga intellektuellas frihet... Deutschers sm�borgerliga och �i grunden antimarxistiska och antikommunistiska t�nkes�tt... vilken �r egentligen den �kulturella tradition� i Kina, som Deutscher s� varmt omhuldar? �r det den gamla feodala Pekingoperan? ... �r det de kinesiska kvinnornas f�rnedring)? ... Rast�nkande arrogans ... trotskisternas �lskling ...�); Robert Black, �The Ironies of Isaac Deutscher�, Fourth International, London, Socialist Labor League, 1967 (�En genomg�ng av deutscherismens metodiska, filosofiska och politiska inslag kommer att bidra till Fj�rde Internationalens f�rberedelse f�r att leda morgondagens avg�rande klasstrider�). F�r bidragen fr�n Congress for Cultural Freedom, se Leopold Labedz, �Deutscher as Historian and Prophet?� Survey, London, 1962, och Alasdair MacIntyres angrepp mot Deutscher i Encounter, London, 1963; b�da gavs ut vid en tidpunkt d� kongressen och Encounter var kalla krigsorgan, finansierade av CIA.
[7] Deutscher sista bok, Den ofullbordade revolutionen, 1967, �r hans enda generellt sovjetologiska arbete som �r immun mot journalistiska och evolutionistiska snedvridningar. Betecknande nog avslutas den med en framtidsutsikt av kommande �avg�rande revolution�ra handlingar� i v�st. �Ingen av de m�rka bilder av en kapitalism i uppl�sning som marxister n�gonsin har tecknat �r s� svart och apokalyptisk som den bild verkligheten erbjuder. F�r omkring sextio �r sedan f�rutsade Rosa Luxemburg att militarismen en dag skulle bli det kapitalistiska n�ringslivets egentliga drivkraft, men till och med hennes f�ruts�gelse bleknar inf�r fakta.� (op. cit., s. 55). I detta verk l�gger Deutscher sitt fr�msta hopp om en framtida socialistiska utveckling i Sovjetunionen hos �arbetarintellektuella� inom fabrikerna och utbildningssystemet snarare �n hos partibyr�kratin (ss. 26-28).
[8] �The Wandering Jew as Thinker and Revolutionary�, Universities and Left Review, London, 1958.
[9] Jag h�r t�nker p� �den osynliga Internationalen� som Victor Serge talade om snarare �n om n�gon formell person som g�r anspr�k p� v�rldssocialismens organisatoriska arv.
[10] Se Tony Cliff, op. cit.
[11] Se Tony Cliff, The 22nd Congress of the CPSU, omtryckt i A Socialist Review, London, 1965.
[12] I hans brev till redakt�ren f�r Nowa Kultura, april 1957; citerad av Labedz, op. cit.
[13] �Interview with Isaac Deutscher�, The Review, Bryssel, 1963.
[14] Ibid. �Det som �verraskade oss var disproportionen mellan avstaliniseringens tempo p� olika omr�den ... Den l�ngsamma takten i intellektuella, litter�ra, kulturella fr�gor, i den moral-politiska atmosf�ren. Jag hade vid det h�r laget v�ntat mig att en �ppen politisk debatt var m�jlig i Ryssland. I detta avseende misstog jag mig.�
[15] Ibid . �... Jag undrade ofta om det var m�jligt att en revolution fr�n ovan eller p�tvingad ett land utifr�n, n�got som var en halv er�vring, en halv revolution, gradvis kan utvecklas till en revolution som �r godtagbar f�r samh�llet? Jag hoppas att det �r m�jligt, men det har inte skett �nnu.�
[16] T.ex. i Maoismen � dess ursprung och id� i Socialist Register, London, 1964. I denna artikel, vidh�ll Deutscher, i motsats till andra olikt�nkande marxistiska skribenter om den kinesiska revolutionen, att Maos linje 1926-27 ang�ende Guomindang och bonder�relsens sj�lvst�ndiga ledning liknade V�nsteroppositionens linje i Ryssland. Se �ven DFP, s. 32. (Den motsatta �sikten, vilken skulle j�mst�lla Maos linje med Stalins redan vid detta stadium, uppr�tth�lls av Cliff i hans artikel om Deutscher som citerat ovan, underst�dd av referenser fr�n Harold Isaacs, M.N. Roy och Trotskijs egna senare skrifter om Kina.) Deutscher kom fram till denna slutsats genom att j�mf�ra Maos artiklar fr�n den tiden och dokumenten i Trotskijs Problems of the Chinese Revolution, som �visar deras �sikter fullst�ndiga identitet i denna fr�ga.� Ytterligare bevis till Deutschers f�rdel kan finnas i serien La Lutte des Classes Dans la R�volution Chinoise, publicerad av Victor Serge i Clart�, Paris, 1927. Serge var medlem i den internationella kommitt�n som inr�ttades av F�renade oppositionen i Moskva, och 1927 var han en v�linformerad oppositionell publicist i Kinafr�gan (jfr. hans En revolution�rs minnen, eng. utg�van 1963, s. 216). I Clart�-serien skriver han: �Jag har nu framf�r mig ett dokument av st�rsta vikt om bonder�relsen i Hunan, av kommuniststudenten Mao Zedong ... Jag har l�st m�nga texter om den kinesiska revolutionen. Ingenstans har jag funnit ett b�ttre kommunistiskt t�nkande �n detta, producerat av denna unga, ok�nda militant Mao Zedong. Hans sl�ende formuleringar p�minner oemotst�ndligt om Lenins 1917-18. H�r �r hans slutsatser, som ocks� �r mina ...� (Serge sammanfattar sedan Maos f�rslag, d�ribland ett, som utel�mnades fr�n senare utg�vor av Rapport om en unders�kning av bonder�relsen i Hunan, som ger �fullg�randet av den demokratiska revolutionen� en t�nkt summa p� tio po�ng, varav tre po�ng ges till �st�derna och arm�n� och sju till �b�nderna som g�r revolutionen p� landsbygden.�) Serge sammanfattar: �Om ledarna f�r den kinesiska revolutionen hade inspirerats av en s� tydlig uppfattning om klasskampen, s� skulle varje seger ha varit m�jlig f�r dem. Tyv�rr har inte det h�nt.� I sin studie Stalin�s Failure in China 1924-1927 (1958), p�pekar Brandt att Maos matematik f�r den nationella revolutionen skilde sig kraftigt fr�n Stalin st�ndpunkt (ss. 109-10); d�rav utel�mnandet av formeln fr�n framtida utg�vor av texten. (Jag tackar Richard Freeman f�r att ha l�nat ut sin mikrofilm med Victor Serges skrifter om den kinesiska revolutionen.)
[17] Isaac Deutscher, Den Stora Kulturrevolutionen (1966).
[18] Den tidiga kapitulationen bland merparten av Storbritanniens �nya v�nster�- ekonomer till den korporativa id�n �inkomstpolitik� utg�r ett annat intressant exempel p� statsapparatens effekter p� administrativa sinnen. De nutida kapitulanterna liknar naturligtvis mer en fars �n en tragedi.
[19] Se DFP, ss. 62-83.
[20] Ibid., ss. 110-111.
[21] Perry Anderson, i Towards Socialism, London, 1965, s. 227. H�r framst�lls kollektiviseringens och utrensningarnas fasa som �ett v�ld som medvetet best�mdes och beviljades� i motsats till f�rsta v�rldskrigets �liberala v�ld�, f�r vilket �ingen var ansvarig.� En j�mf�relse med det nazistiska v�ldet skulle ha varit mer upplysande.
[22] Relevanta utdrag fr�n Marx, Engels, Bucharin, Lenin och Trotskij kan man finna i Tony Cliff, Russia � A Marxist Analysis, London, 1964. F�r ingen av dessa innebar enbart statligt �gande att det var en socialistisk ekonomi eller �arbetarstat� � utom i Trotskijs senare skrifter om Sovjetunionen.
[23] mot sin egen vilja.
[24] DFP, s. 516. Det g�r f�rst�s att diskutera om Stalins Balkanpolitik misslyckades med att sprida socialismen ens i de deformerade termerna av statligt �gande; ett helt �ggrede av nya nationella skal har lagts och kl�ckts, och skiljer sig genom att konkurrererande konsumenter har �verh�gheten betydligt fr�n det �socialistiska samv�lde� som Deutscher f�rest�llde sig i Den stora utmaningen.
[25] Ibid., ss. 55-57. I denna summering av Trotskijs �sikt i fr�gan �r biografens sympatier ganska tydliga. �... Under tiden var Sovjetunionen f�rpliktad att agera som det revolution�ra Kinas f�rmyndare beh�lla dess manchuriska tillg�ngar.� Sex �r senare s�lde Stalin j�rnv�gen till Japans lydstat Manchukuo.
[26] Ibid., ss. 458-71. P� s. 470 sammanfattade Deutscher att Trotskij p� den gillande sidan av sin dom �ver de ryska invasionerna 1939-40, �outtalat [reviderade] uppfattningen om den stalinistiska utrikespolitikens �helt kontrarevolution�ra� karakt�r.�
[27] Se avsnittet i hans Ryssland i f�r�ndring, Universities and Left Review, 1957, som citerats av m�nga kritiker, d�r han framh�ll att �Nagy och hans fraktion spelade den roll som Trotskij p� sin tid antog att Bucharin och Rykov skulle spela i Ryssland�, dvs. den kontrarevolution�ra rollen. I intervjun 1963 med The Review anm�rkte han g�llande Ungern: �det revolutionen och kontrarevolutionen var avgjordes av den internationella maktbalansen, inte av den sociala maktbalansen i landet.�
[28] DFP, s. 460.
[29] Ibid, s. 520: �Med det kinesiska proletariatet n�stan skingrat och fr�nvarande fr�n den politiska scenen f�rvandlade Sovjetunionens gravitationskraft Maos bondearm�er till kollektivismens redskap.� Den ofullbordade revolutionen 1917-1967 �tillskrev dock Mao-regeringens nationaliserings�tg�rder deras �mycket s�krare grund f�r ett nationellt oberoende och en enad stat, f�r industrialisering och f�r Kinas �terutveckling till stormakt�, liksom ideologiska och utrikespolitiska orsaker (s. 88).
[30] Ett fascinerande exempel p� denna selektiva trotskism kan finnas i Nicolas Krassos artikel Trotsky�s Marxism, i �rets julinummer av New Left Review [ Krassos artikel och hela debatten ing�r i samlingen Debatt om Trotskijs marxism]. Trots sina m�nga inspirerade insikter i "sociologismen" i Trotskijs t�nkandef�r man efter att ha l�st Krassos katalog �ver trotskistiska misstag en konstig k�nsla av oanst�ndighet. Krasso, tycks det, inv�nder mot Trotskij f�r att han misslyckades: ��verl�gsenheten av Stalins perspektiv �ver Trotskijs �r obestridlig ... fullkomligt of�rm�gen att se, att Stalin var besluten att utesluta honom ur partiet ... att skapa politiska organisationer, en Fj�rde international, var d�mda att misslyckas ... hur f�rlorad och desorienterad han var i den fr�mmande situationen i v�st.� Som m�nga l�sare k�nner till var Nicolas Krasso en aktiv militant under den ungerska revolutionen; han sammankallade personligen Centrala Arbetarr�dets f�rsta m�te i Budapest, och tvingades fly sitt hemland efter att de ryska stridsvagnarna och den hemliga polisen �teruppr�ttade kontrollen. Har Krasso kanske gjort sig skyldig till �underskattningen av politiska institutioners specifika effektivitet�? Erk�nde han ��verl�gsenheten� hos en Kadar eftersom den senare vann? Nicolas, �nd� v�ljer du att bo i London.
[31] Det finns ocks� illd�d i krig (liksom krigets illd�d); p� samma s�tt som brutaliteter i f�ngelser liksom f�ngelsets brutalitet. De som f�rsvarar en viss sida under ett krig har det sv�rt nu f�r tiden med illd�d. De brukade helt enkelt kalla dem �historier om illd�d�, men �nd� har alla historier om illd�d sedan slutet av f�rsta v�rldskriget, som inledde en era av revolution och kontrarevolution, varit sanna (de sista osanna s�dana handlade om tyskarna i Belgien 1914-15). Allt en f�rsvarare idag kan g�ra med ett illd�d �r att f�rs�ka g�ra det till en tragedi.
[32] Den nya utg�van p� engelska av Ida Metts Kronstadt 1921 borde g�ra mycket f�r att motbevisa de m�nga myterna om Kronstadt som cirkulerat inom den stora delen av v�nstern, och som �h�rleder sig� fr�n Lenin. Fakta om Kronstadtupproret �r mycket enkla: med b�rjan 1921 i och med slutet av inb�rdeskriget, �gde det rum en strejkv�g i de viktigaste fabrikerna i Petrograd, och sj�m�nnens, soldaternas och arbetarnas Kronstadtsovjet reste sig i sympati med Petrograds arbetare och f�r ett program med enkla politiska och ekonomiska krav som syftade till att f�lla �krigskommunismens� oacceptabla p�tryckningar. Tv�rtemot Deutscher (Den v�pnade profeten, s. 510) var upproret inte �lett av anarkister.� Tv�rtemot Chris Harman (International Socialism 30) och m�nga andra kr�vde revolution�rerna aldrig �sovjeter utan bolsjeviker� eller ens �en fri marknad inom jordbruket.� Det f�rsta kravet plockades upp av KP fr�n en vit exiltidning p� den tiden, och v�ltrades �ver p� revolten med hj�lp av en metod som senare skulle bli k�nd under hanteringen av andra dissidenter. Kronstadtm�nnens jordbrukskrav var: �att b�nderna beviljas handlingsfrihet �ver sin egen mark, och r�tten att �ga boskap, f�rutsatt att de sk�ter sig sj�lva och inte anv�nder sig av hyrd arbetskraft.� Tv�rtemot Harman och andra finns det inga bevis att Kronstadtsj�m�nnens �klassammans�ttning� hade �f�r�ndrats� sedan 1917. Katkov (The Kronstadt Rising, St. Antony�s Papers, 1959) sammanfattar de sovjetiska f�rfattarnas statistiska argument: �De visar att den faktiska andelen av b�nder som tj�nstgjorde i den baltiska flottan 1921 d� var n�got mindre �n andelen b�nder i R�da arm�n samma �r.� I alla fall �r naturligtvis b�nder som blivit sj�m�n inte precis b�nder; en flottgarnison �r, om n�got, en superurban milj�, och Kronstadt-proklamationernas hela medvetande �r prolet�rt, demokratiskt och kollektivistiskt.
Deutscher g�r undertryckandet till ett episkt drama, d�r han �ser p� med panoramavyer (�... f�rska kolumner klampade och fumlade och halkade och kr�p �ver den glansiga ytan tills �ven de f�rsvann i eld, is och vatten�, ibid., s. 513) och de ironiskt felplacerade idealen: �rebellerna ... vars enda syfte var att l�ta revolutionen insupa mj�lken av m�nsklig v�nlighet ... utk�mpade en strid i vilken grymheten var o�vertr�ffad under hela inb�rdeskriget� (s. 514). (O�vertr�ffad? Kronstadtm�nnen sk�t inga civila, f�rs�kte f�rbr�dra sig med de invaderande soldaterna och behandlade f�ngar milt; bolsjevikerna massakrerade f�rsvarna utan urskillning, b�de p� plats och efter tillf�ngatagandet.) Trotskijs l�gnaktiga och undflyende apologi (Ramaskri om Kronstadt, citerad som auktoritativ k�lla av Harman) snuddas knappt vid i Den f�rvisade profeten (�Det fanns ingen anledning att acceptera Trotskijs version f�r att f�rst� att kritikerna kraftigt bl�ste upp betydelsen av Kronstadtupproret ...� s. 437). Deutscher var uppenbarligen of�rm�gen att relatera felaktigheterna och smutskastningen i Trotskijs redog�relse (enligt vilken Kronstadtm�nnen �inbegrep en stor andel av fullkomligt demoraliserade element, kl�dda i pr�lig utsv�ngda byxor och sportiga frisyrer�); ist�llet blev Kronstadt (som Ungern senare) vatten p� den tragiska kvarnen, d�r �dla, rena avsikter (d�rav �anarkister�, �mj�lk av m�nsklig v�nlighet�) blev besudlade under striden. Endast en litter�r socialist �r i st�nd att f�rh�lla sig till illd�d genom en s�dan grad av avst�ndstagande och konstn�rlig sublimering; de mindre beg�vade h�ller sig till gr�vre former av rationalisering och f�rnekelse, antingen med det nyckfulla h�geramalgamet (�st�dd av den kapitalistiska pressen ... vitgardisterna ... FN�, etc., etc.) eller genom m�lmedveten sociologi (�b�nder ... sm�borgerliga ... impregnerade med fascistiska traditioner�) eller �nnu mer m�lmedveten rapportering (�ledd en vit general ... av kardinal Mindzenty ... vi har bek�nnelserna ...�). De billigare formerna skapar inte litteratur, och �r p� andra s�tt kortlivade. Tragedi brukar st� ut med en hel del; men som Wittgenstein sa om Freud: n�r du l�ser honom, h�ng med din hj�rna.
[33] DFP, ss. 146-51, 176-79, 188-89, 508. Men Deutschers korta diskussion om Trotskijs �verg�ng fr�n �revolution�r defaitism�, strax f�re sin d�d 1940, �r bitande och upplysande (ibid., ss. 501-02). I denna sista, ofullst�ndiga artikel var Trotskij f�r att inf�ra v�rnplikt i USA. Detta �r helt klart en fullst�ndig v�ndning bort fr�n marxisternas symmetriska internationalism under F�rsta v�rldskriget, d�r motst�nd mot krig och upprustning fastslogs som en taktik som var likadan i varje land. Trotskijs nya st�ndpunkt var inte symmetrisk med avseende p� de stridande l�gren; han skulle inte ha st�tt v�rnplikt i Nazityskland. En s� grundl�ggande principiell och logisk f�r�ndring utg�r mer �n en taktisk v�ndning, och definitivt mer �n en �forts�ttning� p� defaitismen 1914-18 (som Trotskij i alla fall aldrig st�dde vid den tiden). Det �r inte heller en forts�ttning p� hans egen taktik under F�rsta v�rldskriget, som inte var �defaitistisk� men �nd� symmetrisk. Om Trotskijs argument 1940 hade till�mpats p� �ren som f�regick Andra v�rldskriget skulle de mots�ga mycket i hans kritik mot �Folkfrontens v�nster�, som ocks� st�dde de kapitalistiska demokratiernas milit�ra f�rberedelser mot fascismen, men utan att f�lja KP i att �verge klasskampen. Denna inkonsekvens �r en av m�nga som ger en anledning att tvivla p� om �trotskismen� �r eller har varit en sammanh�ngande ideologi.